måndag 27 april 2009

Länge leve modern teknik!

Igår var jag hos föräldrarna och fernissade morföräldrarnas träbåt. Viktigt för historien är att jag hade lagt över nyckelknippa och mobil i arbetsbyxorna. När jag sedan på kvällen kom hem till mig och stoppade ner handen i fickan för att gräva fram dörrnyckeln så kände jag att fickan var tom! ”NEJ!” Tänkte jag med vidöppna ögon och en munrörelse som ville svära! Ner med handen i andra fickan för att se om mobilen var där! Min nästa tanke var inget som hade fått uttalas i kyrkan...
Nycklar och mobil låg kvar i arbetsbyxorna hos föräldrarna! Sent på söndag kväll går ju inte en buss och det tar ca 30 min att gå mellan mig och mina föräldrar, vilket var vad jag hade gjort! Hade ingen lust alls att gå fram och tillbaka!

”Vad finns det för andra lösningar?” frågade jag mig. Jag kanske kan låna någon annans mobiltelefon på gatan? Jag har dessvärre provat detta förr och folk brukar inte vara så samarbetsvilliga på den iden. Tanken dyker upp: "Jag har ju min bärbara dator med mig! Jag har ju trådlöst nätverk och bor bara på andra våningen! Routern står dessutom intill ett öppet fönster i lägenheten. Klart värt ett försök!” Jag knallade runt huset, lokaliserade mitt fönster och satte mig på en trappa alldeles intill. Fram med datorn och koppla in mig på mitt eget nätverk! Jag får kontakt! Yes!

Under tiden som jag sitter där kommer en kvinna förbi som är ute med sin hund. Det kändes som att hon måste undra varför jag sitter där med datorn, så jag förklarar naturligtvis det lustiga med det hela. Hunden fick inte för sig att hoppa upp och dregla på min dator. Bra!

Japp! Så vidare med att logga in på MSN! Säger hej till några kompisar och ser vem som svarar först! Person A säger hej tillbaks! Jag frågar om han kan göra mig en tjänst, förklarar varför och ber honom ringa min far. Han ringer och min far letar upp mina saker och tar bilen på en gång för att lämna dem! Länge leve modern teknik! :)

Hade inte det funkat hade jag naturligtvis frågat någon på gatan om jag kunde låna deras mobil ändå. I värsta fall hade det inte funnits något annat alternativ än att gå tillbaka.

onsdag 22 april 2009

Kritiskt tänkande

Detta är min egna fortsättning av videon jag lade upp i förra inlägget. Berättaren QualiaSoup poängterar hur viktigt det är med det kritiska tänkandet. En liten lustighet med kritiskt tänkande är att så gott som alla anser antagligen att de har kritiskt tänkande. Hur vet man det egentligen? Anser du att du har kritiskt tänkande? Hur vet du det? Att känna till kritiskt tänkande är inte samma sak som att faktiskt tillämpa det!

Har du nånsin reflekterat över och kritiserat ditt egna kritiska tänkande? Har du någonsin frågat dig själv om du faktiskt har kritiskt tänkande eller om du är för trångsynt för att inse att du saknar kritiskt tänkande? Kritiserar du kanske bara vissa saker men inte andra? Ifrågasätter du vad dina föräldrar lär ut till dig? Har du en nära vän som du alltid tar för att tala sanning även om han någon gång skulle säga totalt nonsens? Han kanske är expert på ett område och går att lita på när han pratar om just det. Det betyder inte att du kan lita på vad han säger i allt!

Om du väljer vad du kritiserar så tänker du egentligen inte i kritiska banor alls. Det är samma sak som att acceptera det som passar dig och kritisera det som inte passar dig. Inte så långt från: ”du hör vad du vill höra”. Dock inte lika trångsynt som att acceptera det som passar dig och avfärda det som inte passar dig utan övervägande. Det spelar ingen roll hur mycket du håller med ett argument som presenteras för dig! Det är bara sunt förnuft att ifrågasätta det innan du accepterar det.

Videon i mitt förra inlägg är ett utmärkt exempel. Hur många av er som har sett den tyckte den var bra? Hur många av er har reflekterat över den och frågat er själva: Hur kan detta vara fel? Det kan anses trångsynt att försöka hitta fel i en sådan video. Det kan lätt anses som att man försöker bortförklara och rättfärdiga sin trångsynthet. Är det egentligen det? Genom att tänka själv så kommer du antingen hitta brister eller förstärka din egen åsikt. Dessutom gör du inte det klassiska misstaget att representera någon annans åsikt utan skapar dig en egen. Tänk själv istället för att låta andra tänka åt dig!

Du kan börja med denna text! På vilket sätt kan det här vara fel? Och när du hittar felen bör du fråga varför det är fel! Vad är rätt istället? Och varför är det rätt?
Men det kan dras så långt att det blir löjligt. Ibland bör man fråga sig vad man får ut av att veta det man söker.

fredag 17 april 2009

Att ha ett öppet sinne

Jag hade tänkt göra ett helt eget inlägg om den här ämnet men så hittade jag av en slump den här videon som förklarar det bättre än vad jag hade kunnat göra. Jag har lovat en vän att översätta den till svenska så det har jag gjort nedanför.
Min översättning är kanske inte riktigt lika bra som videon men jag har gjort så gott jag kan. Jag skulle vilja rekommendera de flesta att titta på videon och ta hjälp av texten om ni inte hänger med för personen pratar fort och ibland otydligt. Ni som vill strunta helt i min text kan hoppa direkt ner till Mina kommentarer efter att ha sett den.

Det verkar vara en vanlig erfarenhet bland folk som inte tror på kvasivetenskap eller övernaturliga händelser att bli anklagade för att vara trångsynta av de som tror på dessa saker. Denna anklagelse är ofta baserad på felaktigt tänkande och oförståelse för vad öppensinnighet egentligen är. Att vara öppensinnig betyder att man är villig att överväga nya idéer. Vetenskapen förespråkar och frodas av öppensinnighet. Detta på grund av att att vår framgång av förståelsen av verkligheten vi lever i är beroende av vår villighet att överväga nya idéer. Det är inte ovanligt att vetenskapliga upptäckter till och med kräver helt nya tankebanor. Att tro på ovetenskapliga koncept gör dig inte automatiskt öppensinnad. Tvärt om leder det ofta till raka motsatsen.

En granne till mig (,berättaren i videon alltså,) såg att en lampskärm i mitt vardagsrum svajade. Han påstod att det var ett spöke. Jag svarade ”Nej, det är det inte”. Han svarade då med att jag har bevisen rakt framför mig. Han påstod sedan att jag var trångsynt och saknade nyfikenhet.
Efter detta lilla utfall så gick jag och stängde av värmefläkten som var placerad under lampan så den kunde sluta blåsa varmluft som fick lampskärmen att svaja. Det var faktiskt min granne som i det här fallet inte hade någon nyfikenhet. Han hoppade till en omedelbar förklaring och avfärdade alla andra alternativ.
När du benämner en händelse för att vara övernaturligt bara för att förklaringen inte är öppenbar för Dig kan det hända att du:

  • Misstolkar bevis.

  • Gör ogiltiga och lättvindiga kopplingar.

  • Förhastat eliminerar alternativa förklaringar.
    Den här punkten är det som definierar trångsynthet!

Folk som talar om för andra att vara mer öppensinnade till övernaturliga koncept bekräftar ofta sina påståenden med en personlig historia som inte kan förklaras. Detta är också en felaktig ståndpunkt. Att din erfarenhet inte kan förklaras bekräftar inte på något sätt att det skulle vara något övernaturligt. Allt det bekräftar är att händelsen inte kan förklaras. Att föreslå att brist på bevis bevisar att det är en övernaturlig händelse är faktiskt att motsäga sig själv. Det som du då säger är att på grund av att du inte kan förklara det så kan du förklara det.
Det oförklarliga är just vad det är: Oförklarligt.

Om du har en erfarenhet som Du inte kan förklara betyder inte det att din åhörare inte kan förklara den. Åhöraren har dessutom ingen oberoende källa till händelserna som du beskriver. Personen kan inte heller undersöka detaljer som du har missat eller redigerat bort.
Anta att min granne talar om för en bekant att hon måste acceptera hans berättelse om spöket och lampskärmen för att hon inte kan förklara det. Hur ska hon kunna hålla med eller mot utan att veta något om värmefläkten? Att förvänta sig av andra att tro på enbart ditt ord att du har varit i kontakt med något övernaturligt är helt enkelt orealistiskt. Även om jag ser någon försvinna rätt framför ansiktet på mig måste jag erkänna att det är helt orealistiskt av mig att förvänta mig att andra ska tro på mig utan trovärdig bevisning.

Någon påstod för mig att vetenskapsmän som kräver bevis innan dom accepterar ett påstående är lika trångsynta som medicinmän. Iden att kräva bevis skulle göra dig trångsynt är en falsk slutledning. Villigheten att överväga nya idéer betyder inte att man ska acceptera dom ovillkorligt. Anta att någon du bryr dig om ligger skadad och omedveten på gatan. Om en kvinna då kommer fram till dig och påstår att hon har ett magiskt pulver som läker sår omedelbart när det strös i såren. Skulle du tro på detta ovillkorligt? Skulle det vara trångsynt att neka en okänd person att strö ett okänt ämne i såren på någon som du bryr dig om? Vi är alla skeptiska till vissa saker.

Person A tror på spöken och person B är skeptisk till spöken. B kan ha erfarenhet av folk som presenterat bristande bevis och teorier om spöken. Detta har gett henne starka anledningar till att inte tro på spöken. Om A presenterar hållbara bevis och en trolig förklaring till vad spöken är så kanske B kommer överväga sin åsikt. Det som är viktigt här är att B egentligen inte har gjort något riktigt uttalande som kräver bekräftelse eller visat tecken på trångsynthet.

Jag har varit med om flera personer som hetsat upp sig över att jag varit trångsynt när det gäller något övernaturligt. Bara för att inse när de lyssnar noga att jag inte alls håller de åsikter som de har tillskrivit mig. T.ex. kan jag vid ett tillfälle säga att jag inte tror på X. Jag sa inte att X inte kan vara sann. Det enda jag sa var att jag har ännu inte blivit presenterad övertygande bevis för att X skulle vara sann.
Men om någon istället förklarar för mig att X finns trots att X är logiskt omöjligt! Då kan jag i specifika fall säga att X inte kan vara sann och jag förstärker mitt påstående med konkreta påståenden. Detta är en klassisk missledning för att överdriva och därför missrepresentera en annan persons position. När du behandlar påståendet att personen inte tror på X som ett säkerställande på att X inte kan existera så är det du gör just att överdriva och missrepresentera.

Om du har problem med att andra människor inte delar dina åsikter så är det ett stort problem för dig. För det finns rätt många skillnader här i världen. Om kunskapen om att någons åsikt skiljer sig från din får dig att tappa perspektivet när du pratar med dom kan det ofta se ut så här:

A: Jag är ateist.
B: Du hatar gud.

A: Jag är forskare.
B: Du tror du vet allt.

A: Jag tror inte på spöken.
B: Du är trångsynt.

I ett sådant fall så har B slutat kommunicera. Det enda B gör är att återupprepa sina förutfattade meningar. Detta är trångsynt!

Jag har blivit tillsagd att vara mer öppensinnad både av personer som tror på gud men inte på reinkarnation och personer som tror på reinkarnation men inte på gud. Båda typerna verkar glada över att andra är skeptiska när dom är skeptiska. Dock inte när andra är skeptiska och de inte är skeptiska. För dessa personer verkar öppensinnighet betyda: Du ska tycka som jag.

Sedan finns det andra personer vars ide av öppensinnighet går ut på att tro på opålitliga historier berättade av vem som helst som har en fascinerande historia. Dessa personer är ofta starkt kritiska till vetenskap. Det kan lätt visa sig att dom har dålig uppfattning om vad forskning egentligen är. Detta resulterar i två enastående ironier:

  • De har exakt samma skeptiska attityd som de anklagar andra för att ha.

  • De reserverar sin skeptism till en sfär som poängterar sin skeptism även mot sina egna uttalanden.

Med andra ord: De är skeptiska mot skeptism.

Öppensinnighet handlar inte om att tro på saker! Bara för att du tror på fler saker än någon annan gör det dig inte mer öppensinnad än någon annan. Det kan däremot vara ett tecken på att du är lättlurad. I motsats till vad många tror så betyder det i sin tur inte att du är lätt att övertala. Anta att det gör det och att en sådan person dessutom anser att de som kräver bevis är trångsynta. En sådan person skulle inte klara sig en dag i en domstol. Vad har en sådan person att göra i en situation där det finns flera versioner av samma händelse? Vill personen tro på alla vittnesmålen? Är det trångsynt att kräva bevis innan man bestlutar att fängsla en person? Dessa attityder skulle aldrig klara sig i det verkliga livet.

Samtidigt skulle det vara absurt att kräva bevis för allt som berättas för oss. Om en vän berättar om sin dag på jobbet så kräver vi inte av dom att kunna bevisa det dom säger. Vi slutar inte uppskatta filmer och sagor bara för de är orealistiska. Ibland försöker någon däremot övertala oss till att acceptera nånting som fakta eller göra något riskabelt. Genom att kräva hållbara bevis så hjälper det oss att skilja falska påståenden från sanna. Det är en värdefull förmåga i en värld där vi anser att falska påståenden allvarligt kan skada vår hälsa eller välstånd.

Kritiskt tänkande är inte okompatibelt med öppensinnighet. Tvärtom så förstärker det ett öppet sinne. Att kräva bevis kan det leda till att du på grund av svag bevisning inte accepterar ett påstående trots att det är sant. Skulle dock mer bevis träda fram så tillåter ett öppet sinne dig att överväga påståendet på nytt. Det kan i sin tur leda till att du accepterar påståendet och avfärdar ett tidigare påstående som var falskt. Vetenskapen förespråkar detta betraktelsesätt!
I kontrast till detta, om du accepterar påståenden med lite eller utan bevis så överlämnar du din förståelse för verkligheten mycket mer till slumpen. Ännu värre vore det om du accepterade påståenden utan kritiskt tänkande, för att sedan låsa dig så du försvarar dig mot allt som säger emot dem. Då kommer du inte känna igen sanna påståenden även när bevisen är överväldigande. Dessutom förstör du din egen kapacitet för att lära dig nya saker.

Om du tror på kvasivetenskap eller övernaturliga saker är detta ditt privilegium. Om du dessutom kan förklara varför och har förståelse för att andra vill argumentera eller hittar luckor i dina argument så är det bra. Har du däremot vanan att prata med andra, tycker de är mindre värda som människor på grund av att de inte tror på dina argument och dessutom avfärdar bevis och motargument till dina argument utan övervägande. Sedan kräver att andra okritiskt ska acceptera dina argument och vad du anser vara bevis. Då är det inte bara trångsynt! Det är också kontrollerande, arrogant och övermodigt!

Viktigare att tänka på är om du påstår att någon inte är rimlig när de kräver bättre bevisning innan de accepterar ett påstående eller tar en risk. Skulle ditt uttalande kräva uteslutande av bevis indikerar det inte att den andre borde kräva mindre bevis, utan att du borde kräva mer.
Innan du tar dig friheten att föreslå att andra borde vara mer öppensinnade, tänkt igenom vad du själv avfärdar utan övervägande. Du kanske behöver dina egna råd mycket mer än de du ger dem till. Kom också ihåg att ett öppet sinne som inte kräver några bevis släpper in väldigt mycket skräp!

Mina kommentarer

Herregud vad långt inlägg det blev! Jag lärde mig faktiskt lite själv av den här videon, inte mycket men en liten kalibrering i huvudet fick det bli. Så om nån påstår att ”Det där påminner lite om dig Hinken!” så kan jag svara ”Ja, jag vet”. Tänker främst på att jag förr har godtagit vissa saker utan att ifrågasätta det tillräckligt. Nu för tiden tror jag att jag har avfärdat allt skräp själv i och för sig. Jag har blivit mer kritisk eftersom jag märkt ibland när jag pratat med folk att jag kan vara full med skräp. Nu för tiden använder jag skräpet mer som nån konstig form av humor.

Lite roligt med påståendet att vetenskapsmän skulle vara lika trångsynta som medicinmän. Jag tror själv att i verkligheten är inte medicinmän alls så trångsynta som man kan tro från filmer och serier.

måndag 13 april 2009

Skolan förstörde din syn på teater

Ja, så är det! Jag har på egen hand gått på teater många gånger, både med skolan och under fritiden. Alla pjäser som jag sett till vardags har alltid varit roliga och spännande. Medan de som skolan ordnade var alltid tråkiga. Varje gång! Många jag pratat med som gillar teater brukar ha samma erfarenhet, förutom de som bara sett på teater via skolan. Dessa personer brukar enbart ha åsikten att teater är tråkigt.

I nio fall av tio när skolan ordnar någon teater blir det alltid nått som handlar om mobbning. Vilket visserligen är bra tänkt och nyttigt för de små liven. Kunde dom bara inte välja pjäser som faktiskt är roliga att se också? Vore det inte smartare att berätta för dom att mobbning är dåligt på annat sätt och se till att dom lär sig gilla teater istället? Låt dom exempelvis se Shakespear! Lämpligare pjäser går väl knappt att finna för att introducera nån för teatervärlden? Jag har sett flera av hans pjäser och dom var jättebra allihop! När jag såg En Midsommarnatts Dröm skrattade jag och hela publiken så det var nog fler än jag som fick ont i magen! Definitivt en pjäs som är lämplig för barn. Det finns en anledning till att Shakespear har blivit känd och inte är det för han är dålig. ;)

Sedan finns säkert fler saker att ta hänsyn till som jag inte känner till. T.ex. kan jag tänka mig att skolan gärna beställer en billig teater, skolan är ju inte känd för att ha överflöd på pengar. Eller att skådespelarna kanske är gröna. Nått misslyckas dom uppenbarligen med i alla fall. I värsta fall tänker de vuxna att barnen lär inte märka om uppträdandet har sina brister och beställer en tråkig och billig pjäs. Tro inte att barn inte märker när det är dålig kvalité! Barn dömer ofta saker för fort dessutom! Har de sett en tråkig pjäs så tycker dom att teater är tråkigt! Har dom sett två tråkiga pjäser så anser dom ha fått sin åsikt bekräftad! Om inte efter första gången! När de till slut går ur nian så har de sett ett antal tråkiga pjäser! Dessutom tar allt för få föräldrar sina barn till teatern. Det finns det säkert tusen anledningar till varför det är så. De kanske bara inte tänker på att teater finns?

Det är väldigt synd tycker jag för teater är väldigt roligt. Det är en väldigt levande och bra form av historieberättande och en del av vår kultur. Detsamma gäller andra ämnen i skolan. Själv tyckte jag att historia var mördande tråkigt men har upptäckt (tack vare TV faktiskt) att det faktiskt är ett väldigt intressant ämne! Stefan & Christer skulle jag däremot personligen inte vilja upplyfta som kvalitativ teater. :P

fredag 3 april 2009

Vad av mig är jag?

"Vad är det för jäkla fråga?” undrar säkert många. Det är i alla fall en fråga som jag utmanade mig själv med och fick min hjärna att vilja göra myteri mot kroppen. Resultatet: öh... kroppen vann... :P

Mer utförligt lyder frågan: ”Vad av mig är verkligen Jag och vad av mig är bara ett djur? Vem av dessa är det egentligen som bestämmer?” Här är vad jag kom fram till.

Den delen av mig som jag definierar som ett djur är den som på automatik inte vill göra annat än att äta, sova och sprida generna vidare. Djuret gör sådant som den är programmerad av naturen att göra. Den delen som då är Jag är den delen som vill göra saker som på något sätt känns givande. Exempel på sådana saker är att Jag utövar Kendo, skriver i den här bloggen, av egen vilja läser nått som Jag kan lära mig av. Var går gränsen då? Umgås jag med mina vänner för att det är Jag själv som vill det? Eller är det min djuriska del som av instinkt vill vara med andra människor? För vi är flockdjur och vi fungerar bäst i grupp. Vid flera tillfällen har jag varit med om att antingen jag eller nån annan som inte kan lösa ett problem tar hjälp av någon annan för att sedan lösa det själv ändå. Den andre personen stod bara bredvid och mm:ade.

Jag kan ha världens argument om vad jag tycker om religion eller politik och jag kommer stå fast vid den åsikten tills jag samtalar med andra människor. Då ändras åsikten ofta om än dock bara lite. Så det sociala är helt klart viktigt för oss och är en del av oss. Troligen är behovet att vara social i djurdelen men det är Jag som är social. Det beror troligen på hur vi umgås. På ett normalt dansgolv är det nog mest djuret som umgås aktivt. Det kan kanske sägas att när Jag tänker så är det med hjärnan, när djuret tänker så är det med andra delar av kroppen? Själv föredrar jag att det är jag som tänker.

Det blir särskilt svårt när man kommer till tanken: Är det Jag eller djuret som vill umgås med min flickvän? För att undvika förvirring, främst bland er som känner mig halvt, så har jag ingen flickvän i skrivandets stund. Jag utgår nu från då jag haft. Umgås jag med henne för att det är Jag som vill eller djuret? Jag vet en sak som djuret vill i alla fall. Nu tänker jag dock mer på det normala umgänget då man pratar och hittar på andra saker. Djurdelen skickar ju ständigt impulser till hjärnan att ”det här tycker vi om” så det spelar ju nästan ingen roll vad man gör med personen, det är roligt ändå. Inte så att jag plågas av just den saken men min fundering är: är det verkligen Jag eller djuret som vill detta? Jaget i detta läget är mer som en slarvig kontorsråtta som bara skriver under alla kontrakt på sitt skrivbord utan att läsa dom.

Hur många människor ägnar sig inte till hur dom ser ut? Att dom borde skaffa en häftig bil, snygga kläder, modern telefon. Skaffar linser för glasögon är så fult. Skaffar sig ett jobb med häftig titel och hög lön. Tatuerar sig. Kanske går så långt att de opererar sig trots att deras Jag vet att det finns risker. Var håller Jaget hus? Jaget borde veta att vissa av dessa saker är idioti! Djuret har ju total kontroll över en människas hela liv! Gör jag nånting alls som Jag vill? I mitt fall har jag i alla fall kommit fram till att mitt kendo-utövande är nått som Jag själv vill. Fast jag kan inte vara helt säker. Som tur är så finns det ju många människor som har nått som motsvarar vad kendon är för mig. Dock tvivlar jag på att majoriteten har det faktiskt.

Djuret sätter ofta Jaget under sig som en slav. Blir kroppen hungrig så måste Jaget lyda och börja fundera vad, hur, när och var den ska äta. Blir kroppen skadad måste Jaget komma på ett sätt att läka kroppen. Kroppen kräver hela tiden energi och engagemang från Jaget. Samtidigt blir Jaget hjärntvättat av djuret och lyder blint. Jaget får knappt komma till och andas. Gör den så blir det ofta under så korta stunder att den inte hinner fatta nått förrän djuret tar tillbaka kommandot. På sin höjd hinner Jaget bli lite deprimerat ibland. Tänk vad mycket mer kreativ jag kunde vara om kroppen lät mig vara! Tänk om man kunde göra sig fri från kroppen och det djuriska! Efter lite funderande inser jag dock att det går inte. Enda sättet är att dö men det vill man ju inte. Dessutom försvinner ju Jaget också, i alla fall blir av med sitt verktyg för att kunna göra saker. Beror på vad du tror på. Den som lever... eeh... dör får se. Utan kropp så kan inte Jaget göra nått i alla fall.

Så fast i sin egen kropp är man varken man vill eller inte. Samtidigt behöver man den ju. Det man kan göra är att forma sin vardag så Jaget får så mycket kvalitativ frirum som möjligt. Gör man inte det medvetet så hamnar man lätt i kläm och har ingen tid alls mellan arbete, äta mat, passa barn, handla osv. Allt som en normalstressad svensk har i sin vardag som dom själva har skapat antagligen utan att tänka själva. Det är djuret inom dom i samspel med samhället och djuren i deras omgivning som skapat den tillvaron åt dom. Var har Jaget tagit vägen?