Kissekatt-teorin

Vad är detta för teori? Jo! Denna teori vars förklaring jag snott handlar om omvänd psykologi! Men jag kommer bygga ut den lite åt en specifik gren som jag kände för att ta upp.

Teorin handlar om när du vill klappa en katt så springer den ju troligast iväg från dig. Jagar du efter den så springer den ännu fortare. Om du däremot struntar i katten så kommer den med tiden vankade till dig och stryker sig mot benet. I detta läge kan du ibland klappa den, ibland inte. Den kanske springer iväg igen.

Samma metod fungerar väldigt ofta även på människor, vilket de flesta antagligen har egna erfarenheter av. Man kan också använda detta för att bli av med folk, om t.ex en person alltid frågar såpass mycket att det blir att de ska veta allt. Naturligt är att i sådant fall stöta ifrån sig personen men det leder oftast till att personen blir ännu mer påträngande. En metod som är värd att prova då är att istället berätta varenda liten detalj! Personen blir förhoppningsvis så fullmatad med meningslös information att han/hon kommer inte vilja veta mer.

Nu kommer jag dit jag ville komma och det är väl till dessa personer denna text riktar sig. Det finns vissa personer som på grund av sin inre osäkerhet söker massor av uppmärksamhet från andra. Hur mycket uppmärksamhet de kräver varjerar naturligtvis och det finns alla anledningar till varför dom är osäkra i sig själva. Ofta pratar dessa personer om sig själva i form av vad dom gjort, problem dom har eller inte har, vad dom är bra eller dåliga på osv. Det är naturligtvis inget fel i att prata om dessa saker! Det jag syftar på är personer som inte har något annat att prata om. Det behöver egentligen inte vara att de är egoistiska. En normal person får in signaler både från sig själv och från andra. Om en person inte kan ta in signaler från andra så har de bara sina egna signaler att rätta sig efter. Då blir personen egoistisk utåt även om de egentligen inte är det inombords.

Liknande sker om en person inte kan lyssna på sig själv. Följderna blir att de enbart tar in signaler från omgivningen. De blir personen som alla andra tillskriver dom att vara, vilket inte är samma person som de egentligen är. Det får mig att tänka på ett roligt tillfälle jag varit med om men det får bli mitt nästa inlägg. :) Tillbaks till ämnet! De blir då också osäkra vilket kan leda till saker som att känna tvång att hjälpa andra för att få bekräftelse eller så blir de inåtvända och cirkulerar andras tankar och ord runt och runt i huvudet. De undviker ofta andra människor för de har lärt sig att andra människor ofta eller i specifika fall innebär psykologisk smärta.

Det kan gå till på lite olika sätt, oavsett så leder det till osäkerhet. Det vanligaste är att det går tillväga genom att personen antingen söker sig från folk eller till folk. Söker de sig från folk så att det märks så drar omgivningen fram personen igen ungefär som ”Det är klart du ska vara med!”. Det förutsätter att omgivning bryr sig förstås. Finns ju många faktorer som spelar roll.

Söker de sig till folk däremot och ska synas så blir det lätt att folk drar sig undan och försöker undvika personen. Personen blir t.ex. inte bjuden till sammankomster och liknande. Vilket leder till att personen gör mer för att bli bekräftade. De ställer sig själva i centrum, fånar sig, belyser andra om hur bra eller dåliga dom är, stojar och hoppar, är högljuda, kommenterar allt som händer eller sägs oavsett om dom har nått vettigt att bidra med eller inte. Kan inte heller hålla sig borta så fort det händer något. Alternativet att strunta i vad som händer existerar inte i deras medvetna.

I ett sådant läge är lösningen inte att personen ska dra sig undan och synas mindre. Det är behagligt för omgivningen men inte för personen eftersom denna ej har fått den bekräftelse som han/hon behöver. Det fungerar inte heller om omgivningen börjar ge personen den bekräftelse som denna söker. Då lär sig personen att det fungerar, kanske drar på lite extra och får oavsett fortsatt problem så fort personen lär känna nya människor. Ansvaret ligger snarare på personen själv att lära sig att uppföra sig på rätt sätt. Alltså inte att bara dra upp eller ner på intensiteten på hur denna uppför sig utan själva sättet att uppföra sig behöver ändras. Det är lätt att säga till någon att ”var mer så här och så där” men personen måste själv inse var beteendet kommer ifrån. Personen måste förstå sitt eget beteende och varför han/hon har detta beteende osv. Ta en riktig funderare helt enkelt och kanske ta hjälp av andra.

Antagligen har en sådan person formats till att ha denna personlighet av sin omgivning, troligen under barndomen. Om du som läser detta är en sådan här person så skulle jag vilja fråga dig: Vill du vara en störande person av att du formats till det av din omgivning? Vill du inte forma dig själv till en störande person? ...eller menar jag till en bättre person? :P

Känner att jag skulle kunna gå in ännu djupare på det här men jag måste begränsa mig. Finns som ni säkert märker massa grenar i texten att bygga ut på. Fyll gärna i! Jag vill veta vad folk anser om detta. Framförallt om jag har fel. :)