Den sanna fria viljan

Vi människor har blivit berikade med intelligens och fri vilja. Sedan är ju frågan hur väl vi använder dessa? I vissa fall så tycks den ena eller båda egenskaperna att inte existera alls. Personligen anser jag att båda ofta ligger förtryckta inom oss på samma sätt som du med åren har lärt dig att förtrycka din fantasi. Det gäller bara att gräva lite. ;)

Många verkar använda sin intelligens, många verkar som de inte använder den alls, oavsett verkar otroligt få använda sin fria vilja. Det absolut troligaste är att du lever i en illusion av att ha egen vilja. Många filosofer anser till och med att den sanna fria viljan inte existerar. Du kan t.ex tänka att dina val är dina egna. Betänk då att dina val är baserade på den kunskap som du har. Det är högst troligt att vem som helst med samma kunskap också skulle ha gjort samma beslut. Det är utifrån den tanken jag brukar se människan som inget mer än en robot, dock en väldigt komplex sådan. Själv tror jag att den fria viljan finns men är så extremt förtryckt att försöker du gräva fram den så kommer du troligen bli deprimerad över ditt misslyckande. Om du inte förstår vad jag pratar om så läs gärna mina inlägg Vad av mig är jag? och När samhällsroboten badar innan du fortsätter här så kommer du hänga med bättre. Läst klart? Bra!

Så hur vet jag om min egna vilja verkligen är Min egna vilja? Ja, har du lyckats ställa den här eller liknande frågor till dig själv innan du läste den just nu så tolkar åtminstone jag det som tecken på intelligens. Vilket är en väldigt bra början. Hur vet du då att du besitter sann fri vilja? Det vet inte riktigt jag heller men jag vet att om du bara tar för givet att du har fri vilja så är det vad du just inte har. Samma gäller med intelligensen. Om du tar för givet att du har dessa egenskaper utan att reflektera över det först är som att säga: ”Jag vet att jag har fri vilja för jag bara vet att det är så” Låter ganska korkat och hjärntvättat va? Byt ut ”har fri vilja” i det påståendet mot ”är smart” eller ”kör bil bättre än andra” så låter det kanske smartare?

Det spelar dock ingen roll hur smart eller dum du är, du är lika lättpåverkad ändå. Det krävs förstås att veta vilka knappar man ska trycka på. Inte helt oväntat finns det folk vars jobb är att trycka på just dessa knappar. Vilket betyder att det pågår ett krig om vem som har kontrollen över din vilja.

Det handlar mest om att kunna identifiera din egna vilja, ha kunskap om vad som påverkar dig samt lyssna på dig själv. Vad som påverkar dig är ett så stort ämne så där rekommenderar jag att du läser en bok om ämnet istället. Viktigt att komma ihåg är att det finns bra och dålig påverkan. Utan att kunna påverkas av omgivningen skulle vi inte kunna fungera med den.

Intelligens däremot är en annan sak. Dels går det nog att diskutera i all oändlighet vad intelligens verkligen är. Frågan är om vi någonsin kommer komma fram till ett enhetligt svar. Men nu pratar jag om en intelligens som inte är rädd för jaget och vet hur den själv fungerar. Självdistans till den egna intelligensen kan man säga.

Jag vet att detta låter krångligt. Kanske är det lättare att begripa vad jag menar om jag pratar om insikt. Om du ser insikten som ett instrument och intelligensen behövs för att hantera insikten. Kan du inte hantera din insikt riskerar du att bli deprimerad. Gjorde det dig något klokare? Nähepp...

Både fri vilja och intelligens är ganska flummiga begrepp att prata om eftersom det finns många delade meningar om vad de egentligen är. Dock slår sådana här tankar så härliga knutar i huvudet som man lär sig mycket av att knyta upp. ;)

Tillägg till mitt svar på egoism

Heh, det var det här jag tänkte när jag skapade bloggen att jag inte skulle göra, ändå har jag gjort det. Lägga ut en text om en tanke som jag inte har tänkt klart. Ingen t-röd för mig. ;)

Jag kom på några dagar efter att jag skrev mitt svar på egoism att det som spelar roll är inte vad man gör för andra utan att man verkligen bryr sig om andra. Sedan är det ju fint om man visar det också och där kommer handlingarna in.

Drömmen om stenansiktet

Nu är det dags att skriva nått knäppt igen, så här får ni läsa en dröm jag hade så sent som förra året! Det här är en av de brutalare drömmar jag haft. :)

Den här börjar med att jag springer flyendes från skurkarna, alltid dessa skurkar. Jag kommer till en stor ravin men varken kan eller hinner stanna så jag hoppar över ravinen. Dock lyckas jag inte hoppa hela vägen till andra sidan utan hamnar på ravinens vägg på andra sidan. I denna dröm är jag dock bestyckad med tjocka dolkar. Dessa använder jag för att hugga tag i väggen så jag får fäste. När jag gör detta så märker jag däremot att jag har landat på ett levande ansikte av sten! Den vaknar av att jag högg in knivarna i hans kind. Han säger: ”ÖÖÖHH!!!” men kan egentligen inte göra nått för han är bara ett ansikte ändå.

Där hänger jag och funderar på vad jag ska göra härnäst. Jag skulle kunna klättra upp men då väntar säkert skurkarna där. Att hoppa tillbaks är omöjligt. Klättra neråt är förknippat med att dö av outgrundlig anledning. Jag klättrar upp till ravinens kant för att titta upp om skurkarna är där, vilket jag konstaterar att dom gör. Då klättrar jag ner till ansiktet igen för att börja hacka mig in genom ansiktets kind med knivarna. Detta var väldigt köttigt, blodigt och kändes både omoraliskt och äckligt för det var bara det yttersta på ansiktet som var av berg. Ansiktet ropar: ”ÖÖÖHH!!!” av smärtan. Han är inte så intellektuell av sig.

Jag tar mig in i ansiktet och där är ett litet rum som inhugget i berget. Det är en dörr i andra änden av rummet så jag går genom den. Där är ett större rum som är ganska mörkt. I rummet finns ett stort, tjockt mellanting mellan troll och vanlig mänsklig gubbe. Han är inte snäll, han hör inte heller till skurkarna utan är egentligen på sin egen sida. Definitivt farlig är han i alla fall om man inte stryker honom medhårs. Jag pratar lite med honom och snart lyckas jag övertyga honom att han inte behöver bry sig om mig så han går tillbaks till vad det nu var som han gjorde. Tror han smidde knivar eller nått.

Det går en dörr till ytterligare ett rum. Jag går genom den och nu är det ljusare. Jag anar att jag är närmre ytan. Här är det dessutom mer liv. Min mor och bror är i det här rummet och i nästa rum igen hör jag skurkarna prata och tjoa. Det är uppenbart att dom letar efter mig. Min mor och bror varnar mig för att gå vidare till nästa rum. Återigen är jag osäker på vad jag ska göra så jag går tillbaks ut till ansiktet. Den stora gubben besvärar mig igen men jag pratar mig snart förbi honom. När jag kommer till ansiktet så ser jag att kinden har läkt igen ganska mycket så jag får hacka upp den igen för att kunna komma ut på andra sidan. Väl på utsidan konstaterar jag samma sak som tidigare och jag är så illa tvungen att ta mig genom rummen för att komma vidare. Kinden läker väldigt fort, så det blir ännu mer hackande och blodskvätt för att ta mig in igen.

Jag går genom rummen igen, nu går jag bara förbi gubben. Väl inne i nästa rum ser jag att skurkarna har huggit huvudet av min mor precis ovanför underkäken. Hon står fortfarande upp. Jag frågar henne:
- Hur är det?
- Det här? Nej det är ingen fara, det växer snart ut igen.
- Jaha? Men huvet är ju av? Växer det verkligen tillbaks? Jag kan ju peta på dina nack-kotor liksom!
- Nej då, det är ingen fara.
- Men hur kan du prata då? Du har ju ingen mun! Inte ens en hjärna att tänka ut vad du ska säga med!
- Jo men det funkar ändå. Du behöver inte oroa dig.
- Jaha? Jaja...

Där slutar denna dröm.

Mitt svar på egoism

Som de flesta vet, eller vet efter att läst detta, så går det inte att utföra en enda handling utan att på något sätt vara egoistiskt. Du jobbar i grunden för din egen vinning. Du hjälper andra för att du själv mår bra av det. Även om du inte vill göra vissa saker får du efteråt en belöning i att veta att du gjorde vad som var rätt. Rätt så ofta finns det en belöning bakom varje handling, det är denna belöning som du är ute efter. Hur kul är det att veta att allt du under hela din livstid kommer göra är för din egen skull och aldrig för någon annans?

Jag har funderat lite på den frågan och det jag kan komma fram till är att ska jag nu ändå bara göra egoistiska handlingar så vill jag helst göra sådana som gynnar andra också. Då är man i alla fall flera som delar på kakan. :)

Det går naturligtvis inte att alltid göra det, man får göra så gott man kan så ser man vad det blir av det.