Drömmen om stenansiktet

Nu är det dags att skriva nått knäppt igen, så här får ni läsa en dröm jag hade så sent som förra året! Det här är en av de brutalare drömmar jag haft. :)

Den här börjar med att jag springer flyendes från skurkarna, alltid dessa skurkar. Jag kommer till en stor ravin men varken kan eller hinner stanna så jag hoppar över ravinen. Dock lyckas jag inte hoppa hela vägen till andra sidan utan hamnar på ravinens vägg på andra sidan. I denna dröm är jag dock bestyckad med tjocka dolkar. Dessa använder jag för att hugga tag i väggen så jag får fäste. När jag gör detta så märker jag däremot att jag har landat på ett levande ansikte av sten! Den vaknar av att jag högg in knivarna i hans kind. Han säger: ”ÖÖÖHH!!!” men kan egentligen inte göra nått för han är bara ett ansikte ändå.

Där hänger jag och funderar på vad jag ska göra härnäst. Jag skulle kunna klättra upp men då väntar säkert skurkarna där. Att hoppa tillbaks är omöjligt. Klättra neråt är förknippat med att dö av outgrundlig anledning. Jag klättrar upp till ravinens kant för att titta upp om skurkarna är där, vilket jag konstaterar att dom gör. Då klättrar jag ner till ansiktet igen för att börja hacka mig in genom ansiktets kind med knivarna. Detta var väldigt köttigt, blodigt och kändes både omoraliskt och äckligt för det var bara det yttersta på ansiktet som var av berg. Ansiktet ropar: ”ÖÖÖHH!!!” av smärtan. Han är inte så intellektuell av sig.

Jag tar mig in i ansiktet och där är ett litet rum som inhugget i berget. Det är en dörr i andra änden av rummet så jag går genom den. Där är ett större rum som är ganska mörkt. I rummet finns ett stort, tjockt mellanting mellan troll och vanlig mänsklig gubbe. Han är inte snäll, han hör inte heller till skurkarna utan är egentligen på sin egen sida. Definitivt farlig är han i alla fall om man inte stryker honom medhårs. Jag pratar lite med honom och snart lyckas jag övertyga honom att han inte behöver bry sig om mig så han går tillbaks till vad det nu var som han gjorde. Tror han smidde knivar eller nått.

Det går en dörr till ytterligare ett rum. Jag går genom den och nu är det ljusare. Jag anar att jag är närmre ytan. Här är det dessutom mer liv. Min mor och bror är i det här rummet och i nästa rum igen hör jag skurkarna prata och tjoa. Det är uppenbart att dom letar efter mig. Min mor och bror varnar mig för att gå vidare till nästa rum. Återigen är jag osäker på vad jag ska göra så jag går tillbaks ut till ansiktet. Den stora gubben besvärar mig igen men jag pratar mig snart förbi honom. När jag kommer till ansiktet så ser jag att kinden har läkt igen ganska mycket så jag får hacka upp den igen för att kunna komma ut på andra sidan. Väl på utsidan konstaterar jag samma sak som tidigare och jag är så illa tvungen att ta mig genom rummen för att komma vidare. Kinden läker väldigt fort, så det blir ännu mer hackande och blodskvätt för att ta mig in igen.

Jag går genom rummen igen, nu går jag bara förbi gubben. Väl inne i nästa rum ser jag att skurkarna har huggit huvudet av min mor precis ovanför underkäken. Hon står fortfarande upp. Jag frågar henne:
- Hur är det?
- Det här? Nej det är ingen fara, det växer snart ut igen.
- Jaha? Men huvet är ju av? Växer det verkligen tillbaks? Jag kan ju peta på dina nack-kotor liksom!
- Nej då, det är ingen fara.
- Men hur kan du prata då? Du har ju ingen mun! Inte ens en hjärna att tänka ut vad du ska säga med!
- Jo men det funkar ändå. Du behöver inte oroa dig.
- Jaha? Jaja...

Där slutar denna dröm.