Frihandel vs. Protektionism

Frihandel, detta mycket fina ord brukar det talas mycket fint om. Att använda ord och argument som att det är demokratiskt och öppnar marknaden för företag så de får lättare att överleva är inte ovanligt. Motsatsen till detta är protektionism som naturligtvis är kommunistiskt och allmänt oheligt. Vissa hävdar att en träpåle genom hjärtat konverterar även den mest fundamentala förespråkaren av protektionism.

Allt detta är naturligtvis vanlig flumpropaganda och jag gillar inte ens orden frihandel och protektionism eftersom dessa ord har en tendens att få folk att tillskriva känslomässiga värderingar bara utifrån hur de låter. Själv önskar jag att man istället sa reglerad respektiv oreglerad handel. Dessa namn är mer korrekt självbeskrivande och svåra att missförstå. Tendensen till känslomässiga värderingar minskar också. Trots det tänker jag ändå använda de etablerade orden nu när jag tänker förklara för den oinvigde vad dessa innebär och leder till.

Frihandel innebär att man inte har några regleringar alls inom handel. Inga tullar, taxeringar för kontoöverföringar mellan länder eller något annat som kan begränsa handeln. Låter jättebra vid första anblick men så enkelt är det självklart inte. Vid handel mellan länder som har det lika bra, säg Sverige, Norge och Danmark, innebär frihandel inga större problem. Däremot om handeln sker mellan ett rikt och ett fattigt land så börjar det hända märkliga saker som faktiskt skadar båda länderna.

Det som sker är att det blir väldigt billigt och enkelt för företag att bygga upp verksamhet i fattiga länder. Där kan de börja producera varor med personal som gör jobbet för i princip ingen lön alls. Man utnyttjar både deras dåliga levnadsförhållanden och att de inte har några lagstiftade rättigheter som för oss är självklara. Men eftersom folket i dessa länder inte har några pengar, de jobbar ju ändå nästan gratis, så skickar man hit varorna och säljer dom för en billigare peng än vad våra arbetare kan konkurera med. Detta måste våra företag svara på antingen genom att lägga ner sin verksamhet eller att sänka sina priser. Sänkta priser innebär självklart nedskärningar. Slutresultatet blir alltså att människorna i de fattiga länderna blir av med sina naturtillgångar och får inte ens betalt för det, arbetarna i rika länder blir av med sina jobb alternativt får sänkt lön, för att sedan få köpa varorna från de fattiga länderna med sin precis försämrade inkomst. Ägarna till företagen är de som tjänar på hela karusellen.

I förlängningen innebär det att de fattiga länderna hålls fattiga. De som kan flyr från fattigdomen till de rikare länderna i hopp om en bättre framtid. Eftersom arbetarna i de rika länderna precis blivit av med sina jobb blir de inte så glada när fler kommer hit och ska tävla om de jobben som fortfarande finns. Rasismen blir oundviklig. Det vanligaste argumentet från rasister jag tycker mig höra är trots allt att invandrarna kommer hit och snor våra jobb.

Detta låter ju faktiskt inget vidare, så en god ide kan vara att skydda ekonomin med lite olika regler. Det är detta som kallas för protektionism. Skulle man dra det till sin spets skulle man förbjuda all form av handel och kreditöverföringar, inte heller så bra så därför får ingen för sig att göra så. Någonting mittemellan är uppenbarligen bäst, ändå får många för sig att ju friare handeln är desto bättre är det. Det är i och för sig sant förutsatt att båda länderna och framförallt invånarna är lika rika. Det gäller oavsett om vi har handel med ett land i Asien eller ett inom den Europeiska Unionen.