Vad av mig är jag?

"Vad är det för jäkla fråga?” undrar säkert många. Det är i alla fall en fråga som jag utmanade mig själv med och fick min hjärna att vilja göra myteri mot kroppen. Resultatet: öh... kroppen vann... :P

Mer utförligt lyder frågan: ”Vad av mig är verkligen Jag och vad av mig är bara ett djur? Vem av dessa är det egentligen som bestämmer?” Här är vad jag kom fram till.

Den delen av mig som jag definierar som ett djur är den som på automatik inte vill göra annat än att äta, sova och sprida generna vidare. Djuret gör sådant som den är programmerad av naturen att göra. Den delen som då är Jag är den delen som vill göra saker som på något sätt känns givande. Exempel på sådana saker är att Jag utövar Kendo, skriver i den här bloggen, av egen vilja läser nått som Jag kan lära mig av. Var går gränsen då? Umgås jag med mina vänner för att det är Jag själv som vill det? Eller är det min djuriska del som av instinkt vill vara med andra människor? För vi är flockdjur och vi fungerar bäst i grupp. Vid flera tillfällen har jag varit med om att antingen jag eller nån annan som inte kan lösa ett problem tar hjälp av någon annan för att sedan lösa det själv ändå. Den andre personen stod bara bredvid och mm:ade.

Jag kan ha världens argument om vad jag tycker om religion eller politik och jag kommer stå fast vid den åsikten tills jag samtalar med andra människor. Då ändras åsikten ofta om än dock bara lite. Så det sociala är helt klart viktigt för oss och är en del av oss. Troligen är behovet att vara social i djurdelen men det är Jag som är social. Det beror troligen på hur vi umgås. På ett normalt dansgolv är det nog mest djuret som umgås aktivt. Det kan kanske sägas att när Jag tänker så är det med hjärnan, när djuret tänker så är det med andra delar av kroppen? Själv föredrar jag att det är jag som tänker.

Det blir särskilt svårt när man kommer till tanken: Är det Jag eller djuret som vill umgås med min flickvän? För att undvika förvirring, främst bland er som känner mig halvt, så har jag ingen flickvän i skrivandets stund. Jag utgår nu från då jag haft. Umgås jag med henne för att det är Jag som vill eller djuret? Jag vet en sak som djuret vill i alla fall. Nu tänker jag dock mer på det normala umgänget då man pratar och hittar på andra saker. Djurdelen skickar ju ständigt impulser till hjärnan att ”det här tycker vi om” så det spelar ju nästan ingen roll vad man gör med personen, det är roligt ändå. Inte så att jag plågas av just den saken men min fundering är: är det verkligen Jag eller djuret som vill detta? Jaget i detta läget är mer som en slarvig kontorsråtta som bara skriver under alla kontrakt på sitt skrivbord utan att läsa dom.

Hur många människor ägnar sig inte till hur dom ser ut? Att dom borde skaffa en häftig bil, snygga kläder, modern telefon. Skaffar linser för glasögon är så fult. Skaffar sig ett jobb med häftig titel och hög lön. Tatuerar sig. Kanske går så långt att de opererar sig trots att deras Jag vet att det finns risker. Var håller Jaget hus? Jaget borde veta att vissa av dessa saker är idioti! Djuret har ju total kontroll över en människas hela liv! Gör jag nånting alls som Jag vill? I mitt fall har jag i alla fall kommit fram till att mitt kendo-utövande är nått som Jag själv vill. Fast jag kan inte vara helt säker. Som tur är så finns det ju många människor som har nått som motsvarar vad kendon är för mig. Dock tvivlar jag på att majoriteten har det faktiskt.

Djuret sätter ofta Jaget under sig som en slav. Blir kroppen hungrig så måste Jaget lyda och börja fundera vad, hur, när och var den ska äta. Blir kroppen skadad måste Jaget komma på ett sätt att läka kroppen. Kroppen kräver hela tiden energi och engagemang från Jaget. Samtidigt blir Jaget hjärntvättat av djuret och lyder blint. Jaget får knappt komma till och andas. Gör den så blir det ofta under så korta stunder att den inte hinner fatta nått förrän djuret tar tillbaka kommandot. På sin höjd hinner Jaget bli lite deprimerat ibland. Tänk vad mycket mer kreativ jag kunde vara om kroppen lät mig vara! Tänk om man kunde göra sig fri från kroppen och det djuriska! Efter lite funderande inser jag dock att det går inte. Enda sättet är att dö men det vill man ju inte. Dessutom försvinner ju Jaget också, i alla fall blir av med sitt verktyg för att kunna göra saker. Beror på vad du tror på. Den som lever... eeh... dör får se. Utan kropp så kan inte Jaget göra nått i alla fall.

Så fast i sin egen kropp är man varken man vill eller inte. Samtidigt behöver man den ju. Det man kan göra är att forma sin vardag så Jaget får så mycket kvalitativ frirum som möjligt. Gör man inte det medvetet så hamnar man lätt i kläm och har ingen tid alls mellan arbete, äta mat, passa barn, handla osv. Allt som en normalstressad svensk har i sin vardag som dom själva har skapat antagligen utan att tänka själva. Det är djuret inom dom i samspel med samhället och djuren i deras omgivning som skapat den tillvaron åt dom. Var har Jaget tagit vägen?